torsdag

.2.



De första åren som singel gick otroligt fort, första året var mest en flykt. En flykt från mig själv tror jag, dock va de en väldigt rolig flykt. Ibland undrar jag om det är normalt att ha så kul jämt. De resor & äventyr jag har privilegiet att få vara med om är jag så otroligt tacksam för.
Efter första året så kändes en otrolig lättnad, en lättnad att inte känna behovet av en annan individ. Men de gick ganska fort över till en ny & stor förälskelse. Som sträckte sig väldigt länge, kanske än idag? Vet ni att man blir galen av att vara kär i någon?! Det är den sämsta känslan jag vet. Hade nästan hellre valt att vara psykopat. Har dock några färdigheter som psykopater har, lärt mig en hel del under alla år inom psykiatrin att stänga av & lära mig att inte känna. Vet ni hur grymt häftigt det är att välja att slippa känna dåligt samvete eller ångest. Är så färgad av mitt (ena) yrke så de har blivit så med åren. Att kunna välja mitt humör hur jag vill är en helt otrolig skill, en försvarsmekanism, min hjärna väljer aktivt  att bearbeta rapidfort & gå vidare.
Just nu vet jag inte va jag känner för vem/vilka de nu än är. Väljer kanske aktivt att hålla de flytande för att inte sjunka åt något håll.

Ibland när jag stöter på vi kan kalla personen J , när jag stöter på J så blir jag helt knäsvag av den hypnotiserande doften. Den parfymen gör vilken pre-30-årig tjej som helst helt galen, helt uppslukad & tagen.
Vilket han är fullt medveten om, smart som jag är tackar jag alltid nej till att träffas, hittar fort på någon bortförklaring men vill absolut inte stänga några dörrar, litar inte alls på mig själv om jag skulle va ensam med honom. Vissa människor är man svaga för & han är en av dem. Vet inte varför, kanske har de med ålderskillnaden att göra, kanske hans vackra utseende, hans otroliga intellekt eller sättet han talar till mig. Inte vet jag. Tur att jag inte träffat denna mystiska människa på ett bra tag nu. Ni vet känslan man får av att man vill rymma med cirkusen & aldrig komma tillbaka, den känslan ger han mig.

Tänker ibland på att man inte behöver va kär i den man vill leva tillsammans med, att man kan leva ihop som ett kompispar, ett team. Hade ett samtal med en nära vän för ett tag sen, vi hade passat utmärkt som ett par men kärleken finns inte riktigt där. Visst vi tycker ju om varandra, gillar att umgås & pratar om allt. Men det ska ju spraka & flyga fyrverkerier också & det tror jag vi aldrig kommer åstadkomma. Tyvärr. Men otroligt roligt att vi båda har tänkt tanken. Men det finns ingen som jag kan bygga en så bra & öppen vänskapsrelation med som han ❤️

De finns en, en som jag tänker på väldigt ofta. Han med stort H. Det är jättehärligt & skitjobbigt på samma gång. Dessa känslor är helt omöjliga att gräva ner & släta över. Var är mina skills nu när jag behöver dem. Hade inte presterat alls bra som psykopat. Men å andra sidan är väl de precis de jag är ute efter. En kick, en känsla som känns härlig & jobbig på en & samma gång. 

Ne vet ni vad? Jag tror jag skiter i de här med känslorna & fortsätter vara en hjärtekrossare istället ;-) 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar