Boken handlar om att Erik Haag & Lotta Lundgren blir ihop när Erik & Martina Haag fortfarande är ihop. Dock är namnen utbytta till Petra, Anders & Klara.
Om jag ska beskriva boken med ett ord så får de ordet nog bli Offerkofta.
Typisk kvinnofälla att försöka göra mannen till lags för att han inte ska lämna henne, när de ändå redan är för sent.
Visst jag tycker synd om henne men jag önskar ju att hon hade tänkt: då är han inte värd mig, eller dra åt helvette jag kan få så mycket bättre , men istället tvingar hon Erik Haag att berätta för barnen att det är hans fel, pappa som vill lämna mamma, att han vill lämna familjen.
Att hämnas framför barnen för att man själv är sårad är något av de värsta man kan göra mot sina barn, barnen väljer faktiskt inte sina föräldrar. Hur jobbigt de nu än är så får man bara inte göra så. Barnen har absolut inte att göra med att pappa kn****ar någon annan.
Jag har alltid älskat Erik Haag, kanske för han är så härlig & snygg. Martina Haag har jag aldrig riktigt gillat, hon känns påklistrad,ständigt försökande till att passa in & att bli omtyckt av alla,ett tips va dig själv istället.
Jag har många gånger tänkt : varför är dom gifta?! Känns inte alls som ett passande par.
Men så såg jag historieätarna för första gången, Erik Haag & Lotta Lundgren , deras passion slog igenom enda in i genom tv-apparaterna.
De va som gjorda för varandra.
Detta händer hela tiden. Vi är inga absoluta monogamer, det är väl bara svanar som är de?!
& vi är så fullt medvetna om de, lika väl så att om vi inte vårdar våra relationer så går de sönder, därför kan jag tycka att det är väldigt hårt att anklaga bara den ena partner för att det är dennes fel att förhållande tog slut/ träffat någon annan. Man är alltid två om ett förhållande/äktenskap. Sen förstår jag självklart Martina Haag med, hon handlar i affekt, hon är bedragen & sårad. Men jag tänker ( ständig realistisk ) varför tror man att man äger någon?! Man har bara sin partner till låns, har man tur blir man gamla & rynkiga ihop, ibland inte. Hur många pojkvänner/flickvänner har man under ett liv? Runda slängar 5 kanske. Vill man dö varje gång man separerar? Tycker vi har blivit otroligt dåliga till mans att hantera våra känslor, vi har inga verktyg eller strategier för att handskas med sånt här längre. Känns som vi blir curlade i detta med. Hur ofta får man inte höra: "han kunde ju gjort slut på ett bättre sätt eller varför sa han inte bara sanningen?"
För de finns inga bra sätt att göra slut & man undan håller sanningen för att inte såra sin ex-partner.
Tyvärr känns detta som en typisk kvinnostrategi när de blir lämnade.
Först gör de allt för att mannen ska ångra sig/gå tillbaka. Man snofsar upp sig även fast man har gått i mysbrallor 4 av 5 år ihop. Eller man städar hela hemmet, lagar favoriträtter hit & dit, allt ska vara perfekt , då kanske han vill ha mig igen. Om jag bara är glad & inte bråkig,då kommer han ångra sig & älska mig igen.
Sen när hon märker att mannen inte kommer ångra sig, att de är försent. Då börjar hämd, smutskastning & gör allt för att mannen ska få dåligt samvete.
Gemensamma vänner tvingas välja sida, varför? man kan väl umgås var för sig.
Man ringer mannens föräldrar & ifrågasätter hans beteende & ber om hjälp , hur ska jag försöka lura tillbaka honom igen.
Det är vidrigt rent ut sagt.
Har man barn ihop så försöker kvinnan göra så att mannen ska få de så jobbigt som möjligt. Man använder barnen som vapen för att man tror att han ska ge upp tillslut & komma tillbaka för att man inte orkar mer. Hur patetiskt detta än låter, så är det sant. & Martina Haags bok är ett levande bevis på detta.
Jag förespråkar inte otrohet men jag tror på att man kanske inte alltid ska leva med samma person resten av livet bara för att. Man ska vara ihop med någon som gör ens bra sidor bättre & som lyfter upp en. Man ska ha en som gör en genuint lycklig, det har varken med utseende eller pengar att göra.
Går man runt i ett förhållande som man inte känner att man trivs i, gör slut. Livet är för kort. Visst man kan gå i parterapi, men efter 5:e omgången kanske man ska ge upp ändå.
De vidrigaste i boken var nog när Martina Haag skriver/hör av sig till Lotta Lundgrens man. De har inte hon rätt att göra. De gjorde hon bara för att förstöra för de "nya lyckliga paret". Hon va inte högt i mina ögon innan jag läste/hörde boken , nu är hon längre ned än nånsin.
En riktigt bra bok dock, men röstar fortfarande på #teamerikhaag ❤️
Vilken intressant recension, duktig du är på att skriva!
SvaraRaderaDu fick mig verkligen att tänka till och jag håller med dig, samtidigt som jag kan förstå Martina eftersom hon är känslomässigt sårad och kränkt.
Jag tänker först att hon inte tänkte riktigt klart, men sen skriver hon en bok om det så hon tycker väl förmodligen att hon gör rätt i sina handlingar.
Du har ett väldigt förnuftigt och realistiskt tänk, men tror du att du hade tänkt annorlunda om du själv hade velat ha ett "svensson/kärnfamiljsliv"?
Lite svårt att formulera detta i text men tänker att Martina levt efter normen som ändå fortfarande är att man ska vara kärnfamilj?och att hon känner sig väldigt kränkt och det finns ju även en stor skam i att bli bedragen, att hon inte kunde hålla ihop den lyckliga familjen, och kan inte riktigt hantera det.
Du känns mer fri och verkar inte känna ett lika stort misslyckande när ett förhållande tar slut?
Jag hoppas du förstår min fråga!
Jag nästan skämdes när jag läste det där med att rycka upp sig, gå från mysbrallor till att snygga till sig, snälla säg att du också gjort det någon gång?:p
Men man lär sig med åren, helt klart!
Hej Camilla :-)
SvaraRaderaJag hade säkert tänkt annorlunda om jag hade strävat efter att behålla kärnfamiljen.
Men sen tidig ålder har jag präglats av att livet inte funkar så, att allt kan hända. Jag kan va för mycket åt det realistiska hållet ibland & nån gång då & då drömmer jag om att ha ett mer romantiserat tänk om tvåsamheten, kärnfamiljen & kärleken.
Men så vaknar jag ur min dagdröm & förstår att det är bättre att va förberedd än att bli helt utlämnad & tagen på sängen.
Tack va Go du är som gillar mitt sett att skriva :-)
Äger knappt ett par mysbrallor ;-) för mig är det lika viktigt för att jag ska göra mig fin & uppvakta min partner som min partner ska göra desamma. Slutar man med de så på sikt fallerar förhållandet.
"Man börjar titta efter nytt kött för att de man har hemma börjar ruttna"
Man blev ju kär i den personen man träffade då, inte den soffpotatisen som petar sig i näsan , är inte ett dugg intresserad att göra sig vacker för sin partner ( vi är ju ändå ihop så varför anstränga sig) & glömmer helt bort sig själv.
Hade min karl gått upp 20 kg, legat på soffan dag ut & dag in, slutat att överraska mig med pussar, börja fisa framför mig eller säckat ihop totalt så hade jag gjort slut för länge sen & hittat mig något yngre & bättre. För jag förtjänar något bättre. Vi måste bli bättre på de, att känna att vi förtjänar något bättre :-)
Skammen du skriver om, det har jag länge undrat över. Varför är de vi som ska känna skam över att ha misslyckat i ett förhållande? Det är ju sånt som händer hela tiden, att folk bryter upp, otrohet osv. Då får man nog allt jobba lite med sig själv & sin självkänsla lite mer. För varför skulle jag behöva känna skam när det är jag som blir bedragen. Om det är någon som ska känna skam så är det väl "bedragaren" som ska känna de tycker jag. Synd att många har så gammalmodigt tänk fortf. Offerkoftan sitter alldeles för tigth fortfarande.
Tusen Tack för din kommentar & fortsätt gärna att kommentera :-) blir så himla glad då :-) kram på dig❤️