.19.

Jag kände för första gången i mitt liv idag att jag kanske lider av adhd. Med lider menar jag just de, att de va skitjobbigt. Innan har jag lyckats kanalisera mina sk.a konsenrstionssvårigheter , men idag gick de dåligt, mycket dåligt. Satt i möte & ritade som vanligt då jag inte kan lyssna annars, men de hjälpte inte. Blev motorikst rastlös & otålig & till&med aggeterad. Ett tag misshandlade jag pappret med pennan då hela kroppen ville hoppa ut genom fönstret. Att titta på mobilen hundra gånger i minuten & prata extremt mycket samtidigt som jag fick kladdat ner ett helt konstverk på A4-pappret kanske anses som multitasking, jag ser de med som en otrolig rastlöshet. Någon som känner igen sig i detta?

Annars tidigare har jag haft funderingar på om jag har sk.a adhd lightversion (va de nu innebär, ingen läkare så jag kan egentligen inte uttala mig alls) jag har stora koncentrationssvårigheter & motorisk rastlöshet. Många märker inte detta då jag lärt mig att ha verktyg till hands & inte satt mig i situationer som inte passar mig. Alltid ha något i handen, alltid tugga tuggummi, ha tusen grejer inbokat, måla när jag måste gå på möten eller göra flera saker samtidigt när jag ska göra något tex titta på film, helt omöjligt att bara titta på en film, måste har något att göra samtidigt annars kan man lika väl stänga av. 

När man gick i skolan så antecknade jag allt läraren sa, målade blommorna & klottrade i böckerna bara för att få vara lugn, snacka om att få träningsvärk i handen. När man började på högskolan så skrev jag på min laptop , betydligt bättre för min högerhand.

Märkte nu i morse när jag hade ca 10 saker att utföra innan jag skulle gå ut genom dörren, att jag inte gjorde en grej i taget utan jag gör lite här & lite där. Detta är ju såklart när man är själv, annars tror jag att man brukar skärpa till sig lite när man har folk runt om kring sig.

Jag har alltså massa energi som jag inte kan styra över, inte helt fullt ut. Detta tar så sjukt mycket energi.

Kan de va så att man har en diagnos som man går runt med utan att veta om? Eller är det onödigt att sätta diagnoser på folk för vi ska egentligen bara acceptera att vi är olika helt enkelt?

Lite av dagens funderingar.